Avskrivet från: Kristianstadsbladet 7 maj 1960

 

Rike Ramels fine Högeväg ett magnifikt vägbygge.

 

Rike Ramel (Malte Ramel) på Maltesholm höll hårt om sina rikedomar. Varje kväll låste han egenhändigt sitt kassavalv i källaren, under det att han räknade till tolv.

Ibland smög sig sonen Hans nedför trapporna och viskade vid den låsta dörren:

“Vänta, ty er förlossare lever”

 

20 år gammal utnämndes Hans Ramel till kvartersmästare vid Södra Skånska Kavalleriregementet, blev senare kornett och kapten samt ryttmästare vid Norra Skånska regementet.

Unge Ramel var ett energiknippe, som sjöd av verksamhetslust, varför fadern åt honom överlät Viderup med nyttjanderätt.

Hade Rike Ramel anat, hur sonen skulle komma att utnyttja denna rättighet, och hur många sömnlösa nätter anordningen skulle vålla honom själv, hade han nog utformat klarare statuter.

 

Rykten från Viderup når så småningom Maltesholm, och det talas om att det holsteinska koppelbruket, d.v.s. omväxlande säd och vallväxter, håller på att införas.

Där anlägges stuteri, schäferi och holländeri. Det sägs att bönderna knorrar, när de måste dika åkrar, rödja ängar, bryta sten och lägga upp den i väldiga gärdesgårdar.

 

Rike Ramel blir betänksam och far till Viderup. Där får han bl.a. se hur ladugårdens fasta gråstenslängor har förvandlats till holsteinska korsvirkesbyggnader.

Slottstornet är nedrivet blott för att få en stilren och hygglig fasad.

Den annars lugna Malte Ramel tappar fullständigt fattningen och befaller sin kusk att genast vända om.

Hans skyndar mot sin far och ber honom stanna, men denne överöser sonen med allvarsord. 

Bland annat säger han: “Du blir en stackare, Hans, och detsamma blir dina bönder. Ja du blir en Hans Lånekaka”. Profetian slog till hälften in - då det gällde bönderna. 

 

Hemkommen skall Rike Ramel ha yttrat: “Jag vill aldrig mer se ungherrens hushållning, men jag ska alltid be för honom”.

 

 

En kall februaridag 1752

 

Då sitter Hans Ramel i Ö.Sönnarslövs kyrka bredvid sin styvmor, gertrud von Liewen, och åhör Sockenprästens, J.O.Palms likpredikan och långa personalier över hans avlidne fader.

Personalierna voro noga specificerade, och jag tror nästan att den rundkindade och vitale unge mannens ansikte lysts upp av ett leende när prästen i medlidsam ton gått in på faderns

sjukdomar och slutat med att nämna “den salige herrens diarré och hämmoroider, med alla dess ledsamma påföljder”, allt upptecknat efter Ö.Sönnarslövs kyrkas krönikebok.

Kanske har även unge Ramels tankar vandrat till guldet i Maltesholmsvalven, ty nu blir han 28 år gammal, genom arv och som ende arvinge herre till Maltesholm, Viderup,  Löberöd,

Västerstad och Sireköpinge, och år 1753 köper han av sin svåger, generalen Charles Emil Lewenhaupt, Övedskloster, Svansjö, Tullesbo och Åsum.

 

År 1754 tar Hans Ramel avsked som officer för att helt sköta sina stora gods. Han får 1762 överstes rang under följande märkliga motivering:

 

Den utmärkta flit och myckna myckna arbete han nedlagt i lanthushållningen, i det han ej allenast lagt grunden till 16 stycken torp och

gatehus av gråsten utan ock inhägnat - utom sju planterade hagar av ek och bok -  hundra tunnland till furuplantage, samt av eländig mark,

kärr och äng, - och genom rothuggning, dikning och stängning till 900 tunnlands rymd låtit lägga över 50 000 famnar stengärdes-

gårdar omkring sina ägor, samt utom den vanliga årliga dikningen på åkern låtit upptaga 62 500 famnar diken.

 

Egendomliga meriter för en militär befordran!

 

 

Arbetskraften ordnades lätt

 

Den arbetskraft, som åtgick till de Ramelska godsens iståndsättning fingo de under-

lydande släppa till. Arrendatorer och Torpare bidrog med folk och hästar . En mindre gård fick avstå 2 drängar och 2 pigor hela sommaren.

Många arrendatorer hade långt till huvudgårdarna, det blev långväga “äckor” d.v.s. körslor, och mycken tid och mycken gödsel spilldes på vägarna.

Allt eftersom slottsherrens välmågasteg, sjönk den i motsvarande grad hos hos de underlydande bönderna.

Många hemman blev öde på grund av den betungande dagsverksskyldigheten.

 

1772 blev Espinge by, som innehöll sju hela hemman, nästan öde och förstörd. Denna händelse gav eko längre fram i samband med Vasaordens instiftande 1772.

Hans Ramel blev då kommendör av Stora korset, och en spefågel ställde frågan:

“Hur många ödeshemman bör en herreman prestera, för att bli värdig Vasorden?”

 

Alltnog, Ramel kallades nu allt oftare “bondeplågaren”. Hans Ramel var alla tiders störste skånske byggherre med god och förfinad smak, som säkerligen hade sina rötter

i en skapande konstnärssjäl. Största minnesmärket över baron Ramels goda smak är det kungliga Övedskloster, byggt åren 1765 - 1776 efter ritningar av Hårleman.

 

Ramel bidrar till Övedsklosters utveckling genom planteringar, väganläggningar och byggnader och 1776 gör han Övedskloster med Svansjö och Åsum till fideikommiss i sin släkt. 

Vid ett besök på Övedskloster lär Gustav III ha yttrat:
 

“att det var ett kungligt slott, som var väl kungligt för en icke kunglig person”
 

Säkert var dock, att i Skåne vägde Ramels ord mer än kungens. Han blev med tiden skuldfri och fick sina gods gravationsfria, men ideligen välvde han nya djärva planer i sin hjärna.

För att få höväxten vid Övedskloster bättre och lättare att sköta, inser han, att en del överfödigt vatten från Vombsjön måste ledas bort. Detta kan endast ske genom att gräva en

kanal över ett annat gods ägor, nämligen Silvåkra, och därför köper han detta gods.

Från slottet till Öveds kyrka bygger han en snörrätt väg, en linea recta, murad av gråsten på rostverk och pålar.

 

1776 blir Ramel patronus över Öveds pastorat. Då man skulle gräva grund till kyrkan fann man i kyrkogården en med bräder övertäckt grop. I den låg ett lik i uniform.

Huvudet var avhugget men med en silkesduk bundet vid kroppen. Den döde var den olycklige generalen Buddenbrock, bekant från hattarnas krig. Ramel lät begrava stats-

offret i kyrkan.

 

Hans Ramel ombyggde även sin födelseborg, Maltesholm, och förvandlade slottet från 1600- till 1700-tal.

Han lät även i den limmiga parken bakom vallgraven bygga ett lusthus till sin mor, vilket påstås vara 1700-talets vackraste lusthus.

 

 

1746 gifte sig Ramel

Med Amelie Beate Lewenhaupt, dotter till generalen Lewenhaupt, som i likhet med Buddenbrock miste sitt huvud efter det snöpliga rysskriget.

Amelie Ramel var ett karlaktigt fruntimmer som aldrig höll i ett handarbete, men jagade och fiskade . Då var hon klädd i amasonklänning och hatt under vilken hon bar en rund peruk.

I sitt kabinett satt hon omgiven av böcker och fåglar, rökte sin pipa och studerade naturens under.

Det står om henne: “Hennes fria väsen hatade allt umgängestvång och gjorde henne älskad och vördad av både höga och låga”.

 

I frihetstidens partistrider deltog Hans Ramel med frejdigt mod och var huvudman för hattpartiet i Skåne. Han blev 1771 friherre och riddare av Svärdsorden.

Detta var en behaglig tid, ty året efter kom Gustav III;s statsvälvning som blev början till herremakternas fall. Ramel lyckades dock förvärva konungens nåd,

vilket tydligt visar sig i den tidens brännvinsfråga. Som bekant började brännvinsfloden från tredje Gustavs kronobrännerier att år 1776 välla ut över landet.

 

Samma år blev Ramel styresman över brännvinsinrättningen med närmast över-

inseende över skånska bränneriverkens anläggande.

 

Då dessa sedan upplätos till arrende, gjorde sig Ramel såsom delägare i dessa stora penningar. Stora inkomster fick han också från de brännerier,

i vilka han icke var delägare. Så t.ex. Betalade honom arrendatorerna av Malmö bränneri årligen 12 000 daler silvermynt.

Undra på att rikedomen växte och välmågan steg hos den skånske magnaten.

 

Jag nämnde förut att Ramel ofta kallades bondeplågaren.  Mot detta vill jag ställa ett annat yttrande man fällt om honom:

“ Vore icke herremannen galen, finge bonden inget bröd”

 

Detta sades om honom när han satte i gång byggandet av Högeväg, den ståtliga uppfarten till Maltesholm. Omdömet tycks vittna om att godset gav goda arbetsmöjligheter,

med en skärv, åtminstone till livets nödtorft. Men den okomplicerade dagakarlen hade svårt att acceptera herremannens nycker och storvulenhet och så fastslår men helt enkelt:

 

“Han är galen”.

 

 

 

 

 

 

Ett vägkors högt över åkrarna

 

Färdas man vägen Ö.Sönnarslöv - V.Vram kommer man till ett vägkors där en väg från Maltesholm skär landsvägen.

Vägkorset ligger högt över åkrarna, varför de tre vägarna får långa och jämna lutningar nedåt,

medan vägen upp till slottet bildar en i mjuka linjer väl avvägd uppförsbacke. Under vägkorset finns vackert välvda brovalv.

Dylika finns för övrigt på åtskilliga ställen under Högeväg för att släppa fram vattnet från källor och bäckar.

Namnet säger ju klart att vägen ligger högt, ja på sina ställen ända till sex meter över markytan.

 

Byggandet har antagligen tillgått så, att fyllning påkörts och bildat början till en vägbana. Från denna har man så lagt sten vid sidorna varv efter varv allteftersom vägbanan blivit högre.

Gamla personer som minns sina förfäders berättelser, har berättat för mig att man grävde upp den mesta stenen på åkrarna och mycket krut gick åt för att spränga de största.

Sedan transporterade man de väldiga stenblocken på släp eller låga tvåhjuliga kärror som man körde så nära vägkanten som möjligt.

Stenarna tippades så på dess ungefärliga plats. Körslorna gjordes som dagsverken av torpare och arrendatorer.

Även berättas det att under det 50-åriga vägbygget kom ingen människa till någon allvarlig skada, medan däremot en häst omkom.

Släpet kom för nära kanten, kärran med stenen slog över. Hästen följde med på luftfärden och bröt nacken.

 

Så staplades år efter år en ofantlig gråstensmur vars krön fortsätter ett bra stycke över själva vägens nivå. På så sätt bildar den mäktiga stenmuren även ett stabilt skyddsräcke.

 

I hörnen av det vägkors jag tidigare nämnt, är fyra minnesstenar resta. Deras inhuggna text talar sitt kärva med tydliga språk.

På den ena står det: “Vägen påbörjades 1775. Fullbordades 1824”

 

Arbetet tog således nära ett halvt sekel. De två följande stenarna ger oss exakta mått- och materialuppgifter.

“Är 2233 alnar lång. 20 A 35 bred”

 

Det innebär att vägen är cirka 1,4 km lång och har en bredd som varierar mellan 12 och 21 meter. Det senare är ju ett veritabelt autostradamått.

 

Tredje stenen ger oss följande uppgift:

“Har 102 277 Cub Aln. Sten Mur. 104 588 d:o Fyllning”

 

Imponerande siffror! Mer än hundra tusen kubikalnar sten har jättebygget krävt och ännu mera fyllning.

 

Inför fjärde stenen stannar man i beundran, ty den talar om vägbyggaren, han som projekterade vägen och ledde arbetet. Där står:

“Jöns Andersson från Borrestad var Mästare för arbetet”

 

Ja, nog var han en mästare alltid. Enligt vad som berättats för mig var han egentligen skräddare och nog har han skurit till och väl passat samman de bastanta bitarna som bildar Högeväg.

Jag gissar, att han tillhörde de tekniska genier , som ibland påträffas hos stugornas folk, och att Hans Ramel med sin goda psykologiska och praktiska blick såg, vad skräddare dugde till.

Varje minnessten har förr skuggats av ttvå mäktiga balsampopplar, således inalles åtta stycken. De har med ålderns rätt stupat.

 

 

Vandrar man från vägkorset Högeväg

 

uppåt mot Maltesholms slott kanske helst en vår- eller försommardag - tror man sig gå i sagans land. Men inga troll har kastat sten huller om buller.

De väldiga stenblocken med sina släthuggna sidor vittnar om, att starka och vana nävar lagt dem på plats.

I murfogarna växer grön mossa som dämpar det grå och låter de gamla murarna smälta samman med omgivningen.

Mäktiga bokar i skir grönska bildar naturliga alléer längs stenbarriärerna.

Ser man så hur vägen ligger där stark och ändamålsenlig, går tanken till bygdehantverkaren från Borrestad,

som med sin tids primitiva verktyg skapade ett underverk, som stått sig genom tiderna.

Elegant och smidigt men på samma gång monumentalt skär vägen genom skogskomplexet, och man förstår 

Hans Ramels sinne för entréns betydelse. Han dog för övrigt 1799 och fick aldrig se sin väg helt färdig.

 

Ärade läsare! Skulle du någon gång stanna vid Högeväg, sänd då en tanke till alla de namnlösa som för några tiotal ören pr. dag, offrade tid och kraft i kamp med stenen.

Kanske kan du höra krutskott eka ute på fälten, järnspett klinga och röster hojta.

Och kanske kan du ana långa led av dagverkare, som vid solensuppgång började slitet och i skymningen vandrade milaväg hemåt med domnande armar och böjda ryggar.

 

Kanske återföres du till verkligheten av doften från någon rar blomma som växer nere i djupet. Linné nämner åtskilliga då han den 25 maj 1749 besökte Maltesholm.

Han skriver i sin Skånska resa:

“Ramsk kallades här Gottlänningens rams eller Vadstena Sant Britte lök (Allium), som växte i bokeskogen

vid källesuget och stod nu i full blomma. Mercuriales perenna, Skogsbingel, växte ävenså i bokeskogen till överflöd”

Han nämner även gulplister, balsamin, lungört, månviol och liljekonvalj.

 

I muren utmed vägen Sönnarslöv - V.Vram ligger en sten , i vilken man borrat ett hål.

När arbetet på godset skulle börja eller sluta, satte rättaren munnen och blåste av alla krafter.

Signalen hördes vida omkring berättas det.

 

Egentligen skulle här sättas punkt, men denna artikel har skrivits av två orsaker: 

Ett besök nyligen på Övedskloster och ett förestående arbete å Högeväg.

 

Kommer man från Sönnarslöv har i den högra vägmuren till vänster sättningar inträffat.

På ett ställe har muren en försvarlig bula, och troligen har den tunga landsvägstrafiken börjat gäcka den gamla Jöns Anderssons beräkningar.

 

EDVIN LAGERHOLM